Giuseppe Ferrari

Giuseppe Ferrari, född 7 mars 1812, död 2 juli 1876, var en italiensk filosof, historiker och politiker.

Ferrari gick i landsflykt till Paris, blev professor i Strasbourg och efter återkomsten till Italien 1859 professor i Turin och Milano. Han blev senare deputerad vid parlamentet, slutligen professor i Rom och rikssenator. I sina skrifter och sin politiska verksamhet förfäktade Ferrari ett federalistiskt program liknande Carlo Cattaneos, och genom sitt historiska verk ''Histoire des révolutions d'Italie'' (4 band, 1856-58) försökte han vinna stöd för sina politiska åsikter. Han behandlade Gian Domenico Romagnosi läror, vilkens lärjunge han var i verket ''La mente di Gian Domenico Romagnosi'' (1835). Han utgav en förtjänstfull upplaga av Giambattista Vicos verk (1835-37). Ferrari utgav även den uppskattade ''Corso sugli scrittori politici italiani'' (1862). Hans egen filosofi, behandlad i verket ''Filosofia della rivoluzione'' (2 band, 1851) och ''Essai sur le principe et les limites de la philosophie de l'histoire'' (1843), behärskas av principen om motsasternas inneboende i tillvarons eget begrepp, och hans antidogmatiska läggning återspeglas utpräglat i en skeptisk åskådning. Ferrari försökte i ''Teoria dei periodi politici'' (1874) på aritmetisk väg bestämma de historiska lagar, som styr historiens gång enligt en rytm, som utmärker generationernas växling. Levererad av Wikipedia